Igår vid ronden frågade doktorn om jag ville åka hem.Jag sa ja, men med viss tvekan.Kunde jag verkligen åka hem, så dålig som jag var. När S-Å kom för att hämta mig fick vi vänta 1,5 Tim innan jag överhuvud taget tog mig ut till bilen. Och när jag satt och väntade på att S-Å skulle köra bilen så nära som möjligt så gick en tjej ut, gjorde en helomvändning, kom in igen och frågade om hon kunde hjälpa mig med något. Jag kände mig nog bara inte som något som katten släpat in - jag såg nog sån ut också. Men hem kom jag. Och om det är Strömbackaluften eller vad det är så har jag inte mått så pass bra sedan jag opererades som idag ......halleluja!!
Vi hörs kram Pia

"Ingenting att skriva hem om" det är verkligen ett uttryck som passar här. Ja, jag vet, det kan ta tid att ställa in strömmen. Man måste troligen komma tillbaka efter några veckor och finjustera. Men detta.....att vara så dålig att det inte ens är fråga om att åka hem. Nej... Jag skriver mer en annan dag när "jag har något att skriva hem om"
Kram Pia

Sitter nu i Matildas soffa och ska se på ishockey.Har varit ute på stan, fy vad jobbigt det är när en sida (den högra i mitt fall) vägrar att följa med.Letade en jacka, men hittade ingen. Tittade på blommande körsbärsträd i Kungsträdgården, vackert!! Matilda kommer med hämtmat (Kina) som vi ska äta vid teven, mysigt!! Hur röntgen gick.....? Jo, jag fixade faktiskt att ligga stilla dom 20 minuter det tog och jag fick på mig kläderna och ringarna efteråt. Men utan assistans av SÅ hade jag aldrig tagit mig tillbaka till avdelningen.När vi kom dit väntade narkosläkaren för att berätta om sin del i operationen.Jag kände mig faktiskt lugnare efteråt....han nämnde både smärtlindring och lugnande. Jag kommer kanske att klara av det ändå....?! Sedan väntade bara en träff med kirurgen, men det verkade vara lättare sagt än gjort. Efter tre timmars väntan fick vi veta att hon inte hann träffa oss....KUL!!! Planen var sedan att jag skulle åka buss till S-Holm och döttrarna för helgpermis och SÅ skulle åka hem. Men jag var så jäkla dålig så han skjutsade mig (han är bara bäst min SÅ) och åkte sedan hela vägen hem. Nu känns det som att det här börjar bli väldigt tråkig läsning, så nu slutar jag. Ha det så bra alla.
Kram Pia

Ligger här i Matildas sköna säng och tänker på gårdagen. Anlände till Akademiska 10.30 och blev som vanligt väl mottagen.."hej Pia kommer du och hälsar på oss igen?" Från början gick allt så fort och smidigt. Det bara rasslade till så hade jag fått en säng,var inskriven av både sköterska och läkare, EKG och prover var tagna och en av dom godaste luncher jag ätit på Ackis var också avverkad. Allt gick så bra och det var länge sedan jag varit så pigg.Men sedan tvärvände det.....Mr P dök upp ur tomma intet och gjorde krokben för mig. Skulle röntgas och blev instängd i en liten hytt där allt utom strumpor och trosor skulle tas av ( även smycken).Låter väl inte allt för svårt, klär på och av sig gör man väl varje dag, men ack vilken pärs. Blev jättestressad....svetten lackade....det var nästan tji att få av sig jeansen. Att få det där smala byxbenet över foten ( som plötsligt hade växt till en 47:a) var nästan omöjligt. För att inte säga ringarna....inte visste jag att dom hade växt fast . Fick slicka, ja nästan spotta på fingrarna för att få av dom. Ja herre min je!!...blir svettig bara jag tänker på det. Måste ta en paus nu och umgås med mina älsklingsdöttrar. Vi hörs.
Kram Pia

Här har man gått och räknat ner dagarna. Gruvat mig... javisst! Men samtidigt längtat efter mitt nya liv, med mer ork, lust och glädje. Bättre sömn, slippa ha så ont, ja listan kan göras lång på allt som jag hoppas ska förbättras med en operation. Då ringer telefonen, en sköterska från Akademiska säger "du blir nog inte glad nu, men din operation är uppskjuten en månad". Det var som att få ett knytnävsslag i magen. Många olyckor, akuta grejor, läkaren inte där... Ja, jag förstår, vi syns om en månad, tack och bock.
Jag vet inte hur jag ska förklara känslan... Jag känner mig nog mest snopen. Som om någon har hållit en godis framför näsan på mig och sedan ryckt undan den i sista stund, precis innan jag har huggit tänderna i den.
Vad jag ska göra den närmaste månaden..? Det vanliga, slåss mot Mr P. Det har jag gjort i 15 år så det är jag proffs på.
Kram på er alla /Pia

Idag har Inger och jag pimplat. När hon föreslog det igår kväll var jag väldigt osäker. Mått skitdåligt hela helgen och trodde inte jag skulle orka. Men jag spottade upp mig i morse och bra gick det. Mr P fattade aldrig vad det var frågan om och blev kvar hemma - "långnäsa"... Fiskelyckan sträckte sig till en abborre som jag drog upp. Det roligaste, förutom den strålande solen, var när Inger jagade en plastpåse över halva sjön i tron att det var ett pimpelspö i den. När hon flåsande kom tillbaka utan påse, den var snabbare än henne, hittade hon spöt alldeles intill oss. Det hade ramlat ur. Och lättroad som man är så fick man sig ett gott skratt. Tack Inger, min goa och glada kompis sen 40 år tillbaka (herregud vad åren går).
Kramar Pia

Sitter här i soffan och tänker på allt jag borde göra, men inte orkar. Tänk att det är så tröttande att inte göra ett skvatt. Jag borde: putsa fönstren, dammsuga(dammråttorna hugger mig i hälarna), plantera om pelargonerna(dom ser mer ledsna ut för var dag som går), tvätta och stryka etc, etc. Får så dåligt samvete för allt jag inte gör. Började att städa sovrummet igår. Bytte sängkläder och dammsög, helt slut, låg i soffan hela kvällen. Fortsatte idag med lite dammtorkning. Orkar inte torka golvet, gör det i morgon. Eller också låtsas jag som det regnar och smyger tillbaka mattan utan att torka. Börjar bli hungrig, hoppas S-Å kommer hem snart ( och lagar mat).När jag tänker efter så fick jag kaffe på säng i morse, fick sätta mig vid ett dukat frukostbord, fick kaffe vid TVn. OK då, jag ska masa mig ut i köket.
Men du Mr P - du stannar i soffan!