Nu är vår älskade pappa borta.Aldrig mer får vi se hans ansikte lysa upp av glädje, som det gjorde när vi kom och hälsade på. Aldrig mer får vi se honom sitta på altanen med upprullade byxben och näsan vänd mot solen. Aldrig mer få vi se honom sittande på soffan i "lillrummet", tittande på en fotbollsmatch.
Men även om du inte är här kroppsligen pappa, så är jag säker på att du håller koll på oss från din himmel. Du kanske sitter på ett moln och sjunger "körsbärsvinsbuteljen".
Ha det så bra pappa, vi kommer aldrig att glömma dej!

Puss och kram/Pia 

Igår höll sig Mr P ganska lugn - det  tackar vi honom för! Var hos pappa på sjukhuset på e-m, han vill bara åka hem nu. Det gör så ont i hjärtat att lämna honom. H, M + K som är där varje kväll ska verkligen ha en eloge. Att lämna en ledsen pappa på kvällen måste vara fruktansvärt. Nu håller vi tummarna att han får komma hem snart och sitta på altanen och njuta i solen.
Själv ska jag arbeta lite nu, till Britta vaknar och bjuder mig på frukost. VAKNA BRITTA, JAG ÄR HUNGRIG!!!!!!!!

Kram Pia

Hatar är ett ord jag inte brukar använda. Ingen/inget är väl så hemsk/hemskt att man man måste hata den/det brukar jag tänka. Men idag hatar jag!! Jag hatar Mr P för att han hindrar mig från att åka på sjukhuset och hälsa på pappa. Pappa är dålig och jag vill vara hos honom. Eftersom Mr P också hindrar mig från att köra bil så kan jag inte åka när som helst. Men eftersom min  "privatchaufför" Britta är hemma så skulle vi åka idag. Men det satte den dj..... stopp för! Det går inte att förklara hur det känns när han tar över min kropp.......men jobbigt är det! När Britta och mamma hade åkt , då släppte han taget. Tyckte mig höra honom viska i mitt öra...."vill bara visa vem som bestämmer". Den här gången var det du Mr P, men vänta bara jag kommer igen!
 
Massor med kramar till pappa och alla andra utom (ja, ni vet vem).

Idag har pappa opererats. Operationen "gick bra".Pappa hade jätteont ikväll när Maria och Helena var där.Önskar jag kunde ta över lite av hans smärta. Den smärta han måste känna när han bara ser en fot sticka fram ur filten måste ju vara fullt tillräcklig att bära.
Skäms när jag tänker på mitt klagande över mina små skärmlystringar med Mr P. Just nu bråkar han så jag får blåhålla datorn så den inte hoppar ur knät. Men jag har .i varje fall två ben - så jag ska inte klaga .


Sov gott nu alla mina nära och kära/Pia

Vill bara klargöra en sak. Det lät kanske som om jag inte vill att pappa ska operera sig i mitt förra inlägg, men det vill jag.Förhoppningsvis så går operationen jättebra -han slipper ha ont och kan sitta på altanen och vicka på stumpen.Mamma och han kan kanske gå ut och promenera - mamma kan skjutsa honom i rullstol - när kunde dom det sist?
Det här kommer att bli jättebra, det känner jag på mig.

Kram Pia

Pappa har alltid varit i farten. Gått i skogen - jagat, plockat bär och svamp. Jobbat som skogsarbetare. Skött sina trädgårdsland exemplariskt - inte ett ogräs där inte. Älskat att sitta i solen. Han har tillbringat åtskilliga timmar på altanen och varit brun som en pepparkaka året runt. Mamma som inte mår lika bra i solen har hållit sig mer inomhus. Men kommit ut med kaffebrickan till sig och pappa. I vinter har både mamma och pappa varit ofärdiga -rollator, rullstol, kryckor och käppar har varit deras följeslagare. Mamma opererade ett utslitet knä för mindre än två veckor sen och  två dar efter operationen var hon hemma igen. Hittills verkar allt ha gått fantastiskt bra. Men vad är väl en knäoperation för en kvinna som har fött 13 barn.

Pappa däremot har ett ben som har slutat fungera - benet dör lite mer för varje dag. Cirkulationen fungerar inte. Det börjar bli bråttom nu, läkarna vill operera nu direkt. Han fick åka hem från sjukhuset igår med två alternativ att ta ställning till: 

1. Kapa benet och förhoppningsvis få några år till.
2. Gör inget och lev med smärtor som tilltar för varje dag den tid du har kvar.

Pappa fyller 89 år i höst. Jag vill att han ska få dö sittande på sin älskade altan med ett leende på läpparna och båda bena i behåll.

Pia

Igår fyllde Ewa och kungen år. Tvekade ett tag mellan inbjudningarna, men valde till sist Ewas. Är jätteglad för det. Vad vore väl en bal på slottet mot en helkväll på Strömbackagården. Nada... säger jag bara. God mat, trevliga människor och jättebra musik, vad kan man mer begära. Bara det att alla vi syskon (12 st) träffs samtidigt är såååå... roligt.

Mindre roligt var det ju att han som aldrig är bjuden, lyckades smita in den här gångnen också. Han tröck ner mig på stolen och blåhöll mig så att dansa var inte att tänka på. Men den här gången gav jag inte upp, jag tror faktiskt att jag tröttade ut honom. Så till sist lyckades jag att svänga mina lurviga några gånger - det kan jag leva länge på. Så släng dig i väggen Mr Parkinson - här stuffar jag. Kom hem vid 2-snåret nöjd och belåten. Att "han" väckte mig efter bara 2 tim och bråkade, det är en annan historia.

Ha en bra 1:a maj - det ska jag ha. Kram Pia