Har sedan några veckor tillbaka ont i högra klinkan/skinkan (kalla det vad du vill). Det blir bara värre och värre och varje steg jag tar är en plåga. Har blivit uppmanad av min omgivning att söka läkare, men inte gjort det ännu.  Har tänkt att fixa detta själv. Hur...? kanske ni undrar. Jo genom att tänka positivt... Nu känns det lite bättre... Ja men då håller det på att ge med sig.. Imorrn bitti är det säkert borta... Jag tittar ut genom fönstret en stund... All smärta i  världen måste ju försvinna när man tittar på björkarnas skira grönska (nu fick jag väl till det!)... Lägger mig på soffan, ligger blickstilla... Yippi jag känner ingenting... Jag gjorde det. Telefonen ringer, jag hoppar upp... Dj---- förb------ sk--! Ge mig numret till Dr Briland... Fort!


Kram Pia

Mina döttrar - Matilda och Britta har tjatat. "Mamma, du måste börja blogga igen."
"Nej - jag har inget att skriva om, det händer inget i mitt liv" - säger jag.
"Du behöver inte skriva om något speciellt, skriv bara" - säger dom.

Ni är så envisa ni,
ni som lever livet mitt i.
Själv så sitter jag lite brevi,
och ser på när livet rusar förbi.
Jag känner mig fastlåst och ofri,
efter 13 år med bigami.
Men om jag utav bara tusan tar i,
så kanske jag från Mr P kan skaka mig fri.
Tänk om man på den mannen kunde få pli,
det vore något att skriva om det... hör ni.

Suss gott