Här har man gått och räknat ner dagarna. Gruvat mig... javisst! Men samtidigt längtat efter mitt nya liv, med mer ork, lust och glädje. Bättre sömn, slippa ha så ont, ja listan kan göras lång på allt som jag hoppas ska förbättras med en operation. Då ringer telefonen, en sköterska från Akademiska säger "du blir nog inte glad nu, men din operation är uppskjuten en månad". Det var som att få ett knytnävsslag i magen. Många olyckor, akuta grejor, läkaren inte där... Ja, jag förstår, vi syns om en månad, tack och bock.
Jag vet inte hur jag ska förklara känslan... Jag känner mig nog mest snopen. Som om någon har hållit en godis framför näsan på mig och sedan ryckt undan den i sista stund, precis innan jag har huggit tänderna i den.
Vad jag ska göra den närmaste månaden..? Det vanliga, slåss mot Mr P. Det har jag gjort i 15 år så det är jag proffs på.
Kram på er alla /Pia