...tre veckor sedan jag bloggade. Jag har inte velat blogga, inte läst någon annans blogg, inte velat städa, inte velat gjort någonting alls, varit förlamande trött, varit lättirriterad, känt mig ledsen, ingenting har varit roligt... ja listan kan göras hur lång som helst. Jag har inte känt igen mig själv. Har försökt dölja detta för familj och vänner, har faktiskt skämts för att jag mått dåligt. Nu när det är den vackraste av årstider, ljuset har kommit tillbaka... och värmen. Inte idag precis (7 grader), men den finns ju där bakom hörnet. Mr. Parkinson sköter sig skapligt - förutom att såret varas och gör ont fortfarande och att överrörligheten ibland är besvärande. Kan det vara att man haft för stora förväntningar - nu ska jag vilja, kunna, och orka allt! Ja det är väl kanske så - en liten vår-depression bara. Det går väl snart över. Och jag hoppas att den djävulskt onda nackspärr jag vaknade med i går morse också går över snart. Man får säga som min gamle biologilärare Sven Härdelin brukade säga "är det inte det ena så är det  det andra, sa jänta som blödde  näsblod". Bara genom att sätta detta på pränt gör att jag mår bättre (förutom nackspärren då).

Nu ska jag provsmaka en misslyckad sockerkaka som jag bakat idag (platt som en pannkaka). Men den är säkert god ändå - säger positiva Pia, ha,ha.

Vi hörs - kram, kram