Mer än fyra månader sen jag bloggade...vad har jag gjort alla dessa dagar? Ingenting känns det som. Jag har ingen vilja, ingen ork, inget jävlaranamma. Tillbringar hela kvällarna i tv-soffan. Överrörligheten och stelheten avlöser varandra dagarna i ända. Myrorna invaderar min kropp och som det värker sen... och inte mår jag riktigt bra annars heller. Nu kanske ni förstår varför jag inte har skrivit på länge. För vem tusan vill läsa något dylikt... ja ingen! Vill man höra om elände kan man titta på TV nyheterna.

 

Nu ska jag däremot berätta något roligt (roligt och roligt), om exakt en månad,15 april ska jag göra min DBS operation. Och det ska gå bra, det har jag bestämt. Det är lika bra du börjar att packa Mr P, du är uppsagd! Om en månad åker du ut, med buller och brak om det skulle behövas. Ska jag vara ärlig så gruvar jag mig en hel del till själva ingreppet. En scen spelas upp i skallen på mig hela tiden: Jag springer i korridoren med fladdrande skjorta och "järnkronan" nertryckt över min nyrakade skalle. Efter mig springer doktorn med borren i högsta hugg. Måste fnissa lite vid tanken, skulle nog se jäkligt kul ut.

 

Känner mig av någon anledning mycket gladare nu än för en stund sen. Är nog inte så dumt att skriva av sig ibland. Nu ska jag fika med Britta, minstingen som fyller 24 nästa gång.... Herre min je vad tiden går. Kram Pia