Klockan 8:43 i morse ringde dom. Ska vara i Uppsala på torsdag f-m , till Enköping på fredag mogon, göra ingreppet och sedan tillbaka till Uppsala.

Oj, vad mycket känslor det kom upp nu:

VILL:   
Har ju väntat på det här i evigheter.
Det här ska ge mig livet tillbaka.
Ska köra bil igen - vilken frihet!
Sitta still vid matbordet - kanske t.o.m. gå på restaurang.
Slippa svettas så förbaskat.

Listan kan göras hur lång som helst!!

VILL INTE:
Inte än - har så mycket att göra.
Ingreppet gör säkert jätteont - komplikationer efteråt.
Har inga kläder som passar, pumpen klumpig, slangen ivägen.

Listan kan göras hur lång som helst!!

Men jag åker nog ändå - i värsta fall får man väl dra ut slangen och sy igen hålet. Tänk på mig på fredag go´vänner.

Kram Pia

Idag är det "stora-tycka-synd om mig själv dagen". Jag visste inte själv att det var den dan, föränn en kompis mailade och frågade hur jag mådde. Vid närmare eftertanke kom jag då på att jag mår ju för f-n skitdåligt, och det var det inte alls roligt att komma på. Att jag mår så dåligt just idag kanske beror på att de fortfarande inte har ringt från Uppsala (Akademiska). Jag ringde dit igår och senast idag skulle jag få något slags besked när jag skulle få min pump inopererad. Klockan är ju faktiskt  bara 12:57 så jag får väl ta och lugna ner mig lite - det är klart att dom ringer när dom har lovat. Eller!?

Nej, nu går jag och pratar lite med mina pelargoner - 2/3 av dom ser ut att må lika dassigt som jag. Men vi kommer igen, var så säkra! Kram

Har just tittat på "Familjen Annorlunda". Hjälp vad många barn! Hur orkar dom? Hur får dom allt att fungera? Hur får dom pengarna att räcka?

Jag behöver bara se mig omkring i min egen familj, så ser jag att det går alldeles utmärkt. Men jag måste erkänna att min beundran för mamma och pappa är stor. Dom har fött och fostrat tolv (12) barn, och om jag får säga det själv så har det  har faktiskt blivit "folk" av oss alla.

Trots att vi fick dela rum, ärva kläder efter varandra (en av mina bröder gick in till granntanten och frågade om det luktade "jänta" av honom när han hade en tröja efter sin syster), passa småsyskon mm så har det aldrig gått någon nöd på oss. Visst var jag avundsjuk på min kompis som bara hade ett syskon - hon behöde inte passa honom, och hon behövde inte hjälpa till med disken. En annan kompis fick en rosa dockvagn som gjorde Ewa (syrran) och och mig gröna av avund. Vi hade kanske inte så mycket grejor men vi hade varandra! Vi har varandra. Ibland hör man familjer med två syskon som aldrig träffs, har inget gemensamt, kommer inte överens. VI ÄR TOLV SYSKON OCH 2 FÖRÄLRAR SOM ÄLSKAR VARANDRA - Vi har tillsammans 30 barn, ett antal bonusbarn, barnbarn, barnbarns-barn. Vi har män/fruar, sambon, svågrar/svägerskor. Vi har en otrolig samhörighet.  För snart 2 år sedan var t.ex. vi åtta (8) syrror till Turkiet tillsammans. Vi hade så roligt - och som vi skrattade! Min äldsta dotter Matilda (fyller 31 på onsdag, grattis gumman) älskar att gå ut och roa sig med "mostrarna" (mina småsyrror). Och så har vi vår trygga bas - pappa och mamma (83 och 86 år) - det är dom som har gjort oss til dom människor vi är idag.

Nu måste jag sluta för nu blir jag nästan gråtmild. Ni, av mina syrror som läser detta får väl ta ner mig på jorden (ifall ni tycker att jag har överdrivit) - jag älskar er ändå "småjänter" (som mamma brukar säga).

Sov gott / Pia

Missförstå mig inte nu - jag pimplar inte öl eller något liknande. Jag sitter på sjön med mitt pimpelspö och försöker få upp en aborre eller två. Det är så himla roligt och avkopplande. Två sjöar att välja på med ungefär 5 min. gångväg till båda gör det hela inte sämre. Jag klarar inte av att borra hål, så jag måste veta att att någon varit där tidigare. Jag tar med en liten yxa eller en hammare (man är ju gift med en snickare vet ja) och slår hål på den is som har hunnit bildas. Ja, jag vet... maggoten är jätteäcklig - men vad gör man!? Att handskas med en lång slingrande mask det är i stället mer än jag klarar av. Det är helt OK att gå ensam - man kan ju t.o.m. fota sig själv när man sitter där och "glinar" mot solen. Men helt ensam är man ju aldrig nuförtiden, för den jäkla Mr.P ska ju med vart man går. Tänk om han kunde begripa att man vill vara ensam ibland...

I dag är det vårdagjämning... tjoho!

Kram Pia
                                                                                                                                                           
        

Hej på er!

Kul att så många läser min blogg, hoppas ni alla har haft en bra helg. För min del var fredag och lördag varit pest och pina men idag har det varit riktigt skapligt. Sist jag skrev skulle jag byta gardiner och städa också hade jag tänkt. Me tji ficjk jag - Mr Parkinson han tyckte annorlunda. Han tog på mig tvångströjan och jag orkade inte streta emot. Jag var fast, orkade ingenting. 

Ligga - nej det går inte ligga.
Lösa korsord - nej det går inte sitta och jag kan inte skriva.
Sitta vid datorn - nej jag orkar inte flytta fingrarna över tangentbordet.

Tänk att ork, kraft och d.....vlar annamma bara kan försvinna från den ena minuten till den andra. Och ont gör det - hela kroppen värker som efter ett Vasalopp. (Ja, jag vet för jag har sett och hört hur mina döttrar mår efter ett Vasalopp). Lördag (igår) var det inte mycket bättre, tur att det finns sport att titta på på TVn. Men idag har det som sagt varit riktigt skapligt. Jag vet fortfarande inte efter 11 år vad det beror på att det växlar så otroligt, och så fort. Det är inte fråga om att ha en bra eller dålig dag -det är fråga om minuter.

Hur man planerar? Det går inte! Jo, man måste ju planera vissa saker. Man blir kanske hembjuden till någon på middag... Ja tack vi kommer gärna, om Pia (jag) kan, vill och orkar. Så här har det ju inte alltid varit, men det blir tyvärr sakta sämre. Fy vad deppigt det låter! Det är mycket som är positvt också! Jag slipper t.ex. ut tidigt på morgonen och skrapa bilrutor. Jag kan se all sport jag vill på TV:n - Britta är nog lite avundsjuk på det ibland. Jag kan ta hand om mina älskade barnbarn ibland, och det ska jag säga er att det är nog den bästa medicinen. Som när Lovisa häromdagen skulle lära  farmor (mig) bugga -  då känner man inga krämpor.

När jag fick min diagnos för 11 år sedan då väntade Marcus (min son) och hans sambo sitt första barn. Det första jag oroade mig för då var att jag aldrig skulle få ta hand om mitt barnbarn. Jag skulle skaka så Marcus och Anette skulle aldrig våga låta mig hålla henne. Men så blev det som tur var inte. Berättar mer om min härliga familj en annan dag.

Kram Pia

Jaha, då är man på banan en stund igen. Provar med Brittas (yngsta dottern) bärbara dator nu. Tänkte jag kunde krypa upp i soffhörnet med datorn i knäet och skriva.  Det gör Britta och det ser ju mysig ut. Ja jädrar ja va mysigt! Dator h-vetet hoppar och far som en studsboll, jag hinner inte ikapp tangentena. Oberäknelige Mr Parkinson har bestämt att nu är det överrörlighet som gäller. Mina protester lyssnar han inte på, så det blir väl att återgå till skrivbordet och "storgammelskärmen". Håhå, jaja, det är nästan så man måste skratta åt eländet.

Vi hörs / Pia

Känns lite larvigt det jag skrev sist. Det är ju faktiskt bara en sjukdom! Men det är en sjukdom som vill ha allt av mig. På dagen är den chefen  och på natten är den älskaren  som bestämmer över min kropp.

Gå stelt och stapplande.
Fumla.
Gör allt med tvekande och stela rörelser.
Tro inte att du kan borsta tänderna utan eltandborste.
Krök tårna in under foten.

Eller...

Var jätteöverrörlig.
Ramla nästan av stolen.
Töm ur glaset.
Tappa saker.
Veva med armarna och ben så du slår i överallt.
Tro inte att du kan köra bil.

Listan kan göras hur lång som helst. Jag är trött, så in i vassen trött på Mr Parkinson. Som nu t.ex blir jag så tvärt stel att jag måste ta en paus.