Det är kanske någon som undrar - Hur länge har ni varit ihop? - Hur träffades ni?

Vi firar faktiskt 11-årsjubileum nu i mars Mr Parkinson och jag. Han hade smugit runt knutarna och gjort livet surt för mig tidigare också, men det var då han blev offentlig kan man säga. Efter att ha gårr till min husläkare och klagat över en ond axel och en högerhand som hade börjat skaka, så skickade han mig så småningom (ganska snabbt faktiskt) till en neurorlog. Han skickade hem mig med en pillerburk mot Parkinsons sjudom och bad mig komma tillbaka om 3 månader. Vad visste jag om Parkinson?! Ja inte ett skvatt mer än att det var gamla tanter och farbröder som fick det - trodde jag i min enfald!

När jag bad neurologen att berätta om sjukdomen, sa han nej. "Det var ju inte säkert att det var det jag hade". Som den snälla och beskedliga ( DUMMA) människa jag är tog jag min pillerburk och gick. Eftersom medicinen direkt hjälpte mot mina besvär så förstod jag att det var Mr P som gjort mig den äran. Men med en titt i backspegeln förstår jag att jag egentligen inte  förstod ett dugg och det var väl kanske tur. Då tog jag mina piller några gånger om dan och mådde ganska bra. Ja, bra och bra föresten - jag drar mig till minnes långa perioder av illamående, sömnlöshet osv. Men då plockade farbror doktorn bort ett piller och la dit ett annat, så blev det bättre igen (förhoppningsvis).

Men i det stora hela så mådde jag ju ganska bra. Så att jag någon gång skulle gå lätt framåtböjd med korta trippande steg, det fanns inte på kartan. Eller att jag nästan skulle ramla av stolen av överrörlighet eller röra mig som en orm (JAG SOM HATAR ORMAR)! 

Nej men Gud va mycket text, det här kommer ingen orka läsa. Nu ska jag pussa Britta hejdå innan hon åker till sitt jobb som "hemtelefoniförsäljerska". Stackars barn (19 år).

Jag återkommer i ärendet Mr P. Kram på er alla!