Har just tittat på "Familjen Annorlunda". Hjälp vad många barn! Hur orkar dom? Hur får dom allt att fungera? Hur får dom pengarna att räcka?

Jag behöver bara se mig omkring i min egen familj, så ser jag att det går alldeles utmärkt. Men jag måste erkänna att min beundran för mamma och pappa är stor. Dom har fött och fostrat tolv (12) barn, och om jag får säga det själv så har det  har faktiskt blivit "folk" av oss alla.

Trots att vi fick dela rum, ärva kläder efter varandra (en av mina bröder gick in till granntanten och frågade om det luktade "jänta" av honom när han hade en tröja efter sin syster), passa småsyskon mm så har det aldrig gått någon nöd på oss. Visst var jag avundsjuk på min kompis som bara hade ett syskon - hon behöde inte passa honom, och hon behövde inte hjälpa till med disken. En annan kompis fick en rosa dockvagn som gjorde Ewa (syrran) och och mig gröna av avund. Vi hade kanske inte så mycket grejor men vi hade varandra! Vi har varandra. Ibland hör man familjer med två syskon som aldrig träffs, har inget gemensamt, kommer inte överens. VI ÄR TOLV SYSKON OCH 2 FÖRÄLRAR SOM ÄLSKAR VARANDRA - Vi har tillsammans 30 barn, ett antal bonusbarn, barnbarn, barnbarns-barn. Vi har män/fruar, sambon, svågrar/svägerskor. Vi har en otrolig samhörighet.  För snart 2 år sedan var t.ex. vi åtta (8) syrror till Turkiet tillsammans. Vi hade så roligt - och som vi skrattade! Min äldsta dotter Matilda (fyller 31 på onsdag, grattis gumman) älskar att gå ut och roa sig med "mostrarna" (mina småsyrror). Och så har vi vår trygga bas - pappa och mamma (83 och 86 år) - det är dom som har gjort oss til dom människor vi är idag.

Nu måste jag sluta för nu blir jag nästan gråtmild. Ni, av mina syrror som läser detta får väl ta ner mig på jorden (ifall ni tycker att jag har överdrivit) - jag älskar er ändå "småjänter" (som mamma brukar säga).

Sov gott / Pia