Hej på er!

Kul att så många läser min blogg, hoppas ni alla har haft en bra helg. För min del var fredag och lördag varit pest och pina men idag har det varit riktigt skapligt. Sist jag skrev skulle jag byta gardiner och städa också hade jag tänkt. Me tji ficjk jag - Mr Parkinson han tyckte annorlunda. Han tog på mig tvångströjan och jag orkade inte streta emot. Jag var fast, orkade ingenting. 

Ligga - nej det går inte ligga.
Lösa korsord - nej det går inte sitta och jag kan inte skriva.
Sitta vid datorn - nej jag orkar inte flytta fingrarna över tangentbordet.

Tänk att ork, kraft och d.....vlar annamma bara kan försvinna från den ena minuten till den andra. Och ont gör det - hela kroppen värker som efter ett Vasalopp. (Ja, jag vet för jag har sett och hört hur mina döttrar mår efter ett Vasalopp). Lördag (igår) var det inte mycket bättre, tur att det finns sport att titta på på TVn. Men idag har det som sagt varit riktigt skapligt. Jag vet fortfarande inte efter 11 år vad det beror på att det växlar så otroligt, och så fort. Det är inte fråga om att ha en bra eller dålig dag -det är fråga om minuter.

Hur man planerar? Det går inte! Jo, man måste ju planera vissa saker. Man blir kanske hembjuden till någon på middag... Ja tack vi kommer gärna, om Pia (jag) kan, vill och orkar. Så här har det ju inte alltid varit, men det blir tyvärr sakta sämre. Fy vad deppigt det låter! Det är mycket som är positvt också! Jag slipper t.ex. ut tidigt på morgonen och skrapa bilrutor. Jag kan se all sport jag vill på TV:n - Britta är nog lite avundsjuk på det ibland. Jag kan ta hand om mina älskade barnbarn ibland, och det ska jag säga er att det är nog den bästa medicinen. Som när Lovisa häromdagen skulle lära  farmor (mig) bugga -  då känner man inga krämpor.

När jag fick min diagnos för 11 år sedan då väntade Marcus (min son) och hans sambo sitt första barn. Det första jag oroade mig för då var att jag aldrig skulle få ta hand om mitt barnbarn. Jag skulle skaka så Marcus och Anette skulle aldrig våga låta mig hålla henne. Men så blev det som tur var inte. Berättar mer om min härliga familj en annan dag.

Kram Pia