I somras hamnade jag på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hamnade är väl helt fel uttryck egentligen - det låter alldeles för enkelt. Jag fick en adress till en neurolog i Umeå, skrev till honom, och efter 3 månander ringde han mig -  kors i taket! Han tog kontakt med neurologmottagningen i Hudiksvall (sedan 1 feb i år är närmaste neurolog i Gävle) och de skickade mig till Uppsala. Blev inlagd där och efter diverse undersökningar blev jag erbjuden en behandling där ett läkemedel sprutas in direkt under huden via en slang kopplad till en pump. Tanken är att man ska få en jämnare tilförsel av medicin. Ska inte gå in närmare på detta eftersom det inte fungerade när jag kom hem. Jag blev jättedålig, och fick efter samtal med läkare sluta med detta. Jaha - så stod man där på ruta ett igen - och jag som varit så förhoppningsfull!

Men skam den som ger sig! Efter ytterligare en par vändor till Uppsala bestämdes det att jag skulle få en sk. Duodopa-pump. Med enkla ord innebär det att man opererar en slang genom bukväggen in till tunntarmen och med hjälp av en pump kommer medicinen direkt dit den ska. Jag fick prova detta via slang genom näsan några dar och det fungerade bra.

Detta var i början av oktober. Jag fick åka hem för att vänta på tid för ingreppet - "det kunde ju ta ett tag". Träffade en man i Uppsala som fick vänta precis en månad och jag - mitt nöt - trodde att det skulle bli något liknande för mig. Nu har det gått över 5 månader och ingenting har hänt. Man kan bli less för mindre!

Men... ute skiner solen och tittar man riktigt noga så kan man se ett och annat grönt blad på pelargonerna. Hoppet lever. Kram Pia