Idag är det 4 månader sedan pappa dog - en hel sommar utan pappa! Fattar inte hur det har gått till. Sommar och sol utan pappa - den ekvationen går inte ihop för mig. Igår skulle pappa ha fyllt 89 år, men istället för att trängas i deras lilla kök och fika i omgångar fick vi åka till kyrkogården och sätta en blomma på hans grav.
Men i förra veckan träffades vi och trivdes hos mamma, då fyllde hon 86 år. Alla 12 (!) barnen var hem då, vi var ca. 25 st där samtidigt. Trångt?  javisst ! Men finns det hjärterum så finnns det stjärterum.
Nu ska jag gå till lilla mor en sväng och höra hur hon har det.Hennes saknad efter pappa är oändlig, tänk att mista någon man varit tillsammans med i nästan 70 år.....

Kram på er alla/Pia

S-Å och jag tänker åka till solen och värmen en vecka - tror jag! Det är ju så många beslut som ska tas, så mycket som skall klaffa.

1. Veckodag... S-Å vill inte rusa till till jobbet direkt när han kommer hem. Kommer gärna hem fredag eller lördag. För mig spelar det inte så stor roll, jag kan ju komma insläntrande på kontoret vid lunchtid, iklädd morgonrock om jag vill.

2. Restid... Vill helst resa både dit och hem på dagtid. Det är ju så jäkla jobbigt att köra till och från Arlanda på natten. Avståndet från flygplatsen till hotellet ska vara så kort som möjligt.

3. Hotellet... Helst inte en massa trappor. Rent och fräscht, städning 7 dagar i veckan. Gratis solstolar vid poolen.

4. Stranden... Ska ligga nära hotellet (eller är det hotellet som ska ligga nära stranden?) Vit sand så långt ögat når och kall öl ska serveras på solsängen närhelst man önskar.

Vad är problemet, kanske ni undrar. Det är väl bara att boka, man får det man betalar för!
Visst ja, jag höll på att glömma en punkt...

5. Det ska vara billigt - jättebilligt!

Nu är vår älskade pappa borta.Aldrig mer får vi se hans ansikte lysa upp av glädje, som det gjorde när vi kom och hälsade på. Aldrig mer får vi se honom sitta på altanen med upprullade byxben och näsan vänd mot solen. Aldrig mer få vi se honom sittande på soffan i "lillrummet", tittande på en fotbollsmatch.
Men även om du inte är här kroppsligen pappa, så är jag säker på att du håller koll på oss från din himmel. Du kanske sitter på ett moln och sjunger "körsbärsvinsbuteljen".
Ha det så bra pappa, vi kommer aldrig att glömma dej!

Puss och kram/Pia 

Igår höll sig Mr P ganska lugn - det  tackar vi honom för! Var hos pappa på sjukhuset på e-m, han vill bara åka hem nu. Det gör så ont i hjärtat att lämna honom. H, M + K som är där varje kväll ska verkligen ha en eloge. Att lämna en ledsen pappa på kvällen måste vara fruktansvärt. Nu håller vi tummarna att han får komma hem snart och sitta på altanen och njuta i solen.
Själv ska jag arbeta lite nu, till Britta vaknar och bjuder mig på frukost. VAKNA BRITTA, JAG ÄR HUNGRIG!!!!!!!!

Kram Pia

Hatar är ett ord jag inte brukar använda. Ingen/inget är väl så hemsk/hemskt att man man måste hata den/det brukar jag tänka. Men idag hatar jag!! Jag hatar Mr P för att han hindrar mig från att åka på sjukhuset och hälsa på pappa. Pappa är dålig och jag vill vara hos honom. Eftersom Mr P också hindrar mig från att köra bil så kan jag inte åka när som helst. Men eftersom min  "privatchaufför" Britta är hemma så skulle vi åka idag. Men det satte den dj..... stopp för! Det går inte att förklara hur det känns när han tar över min kropp.......men jobbigt är det! När Britta och mamma hade åkt , då släppte han taget. Tyckte mig höra honom viska i mitt öra...."vill bara visa vem som bestämmer". Den här gången var det du Mr P, men vänta bara jag kommer igen!
 
Massor med kramar till pappa och alla andra utom (ja, ni vet vem).

Idag har pappa opererats. Operationen "gick bra".Pappa hade jätteont ikväll när Maria och Helena var där.Önskar jag kunde ta över lite av hans smärta. Den smärta han måste känna när han bara ser en fot sticka fram ur filten måste ju vara fullt tillräcklig att bära.
Skäms när jag tänker på mitt klagande över mina små skärmlystringar med Mr P. Just nu bråkar han så jag får blåhålla datorn så den inte hoppar ur knät. Men jag har .i varje fall två ben - så jag ska inte klaga .


Sov gott nu alla mina nära och kära/Pia

Vill bara klargöra en sak. Det lät kanske som om jag inte vill att pappa ska operera sig i mitt förra inlägg, men det vill jag.Förhoppningsvis så går operationen jättebra -han slipper ha ont och kan sitta på altanen och vicka på stumpen.Mamma och han kan kanske gå ut och promenera - mamma kan skjutsa honom i rullstol - när kunde dom det sist?
Det här kommer att bli jättebra, det känner jag på mig.

Kram Pia

Pappa har alltid varit i farten. Gått i skogen - jagat, plockat bär och svamp. Jobbat som skogsarbetare. Skött sina trädgårdsland exemplariskt - inte ett ogräs där inte. Älskat att sitta i solen. Han har tillbringat åtskilliga timmar på altanen och varit brun som en pepparkaka året runt. Mamma som inte mår lika bra i solen har hållit sig mer inomhus. Men kommit ut med kaffebrickan till sig och pappa. I vinter har både mamma och pappa varit ofärdiga -rollator, rullstol, kryckor och käppar har varit deras följeslagare. Mamma opererade ett utslitet knä för mindre än två veckor sen och  två dar efter operationen var hon hemma igen. Hittills verkar allt ha gått fantastiskt bra. Men vad är väl en knäoperation för en kvinna som har fött 13 barn.

Pappa däremot har ett ben som har slutat fungera - benet dör lite mer för varje dag. Cirkulationen fungerar inte. Det börjar bli bråttom nu, läkarna vill operera nu direkt. Han fick åka hem från sjukhuset igår med två alternativ att ta ställning till: 

1. Kapa benet och förhoppningsvis få några år till.
2. Gör inget och lev med smärtor som tilltar för varje dag den tid du har kvar.

Pappa fyller 89 år i höst. Jag vill att han ska få dö sittande på sin älskade altan med ett leende på läpparna och båda bena i behåll.

Pia

Igår fyllde Ewa och kungen år. Tvekade ett tag mellan inbjudningarna, men valde till sist Ewas. Är jätteglad för det. Vad vore väl en bal på slottet mot en helkväll på Strömbackagården. Nada... säger jag bara. God mat, trevliga människor och jättebra musik, vad kan man mer begära. Bara det att alla vi syskon (12 st) träffs samtidigt är såååå... roligt.

Mindre roligt var det ju att han som aldrig är bjuden, lyckades smita in den här gångnen också. Han tröck ner mig på stolen och blåhöll mig så att dansa var inte att tänka på. Men den här gången gav jag inte upp, jag tror faktiskt att jag tröttade ut honom. Så till sist lyckades jag att svänga mina lurviga några gånger - det kan jag leva länge på. Så släng dig i väggen Mr Parkinson - här stuffar jag. Kom hem vid 2-snåret nöjd och belåten. Att "han" väckte mig efter bara 2 tim och bråkade, det är en annan historia.

Ha en bra 1:a maj - det ska jag ha. Kram Pia

Har sedan några veckor tillbaka ont i högra klinkan/skinkan (kalla det vad du vill). Det blir bara värre och värre och varje steg jag tar är en plåga. Har blivit uppmanad av min omgivning att söka läkare, men inte gjort det ännu.  Har tänkt att fixa detta själv. Hur...? kanske ni undrar. Jo genom att tänka positivt... Nu känns det lite bättre... Ja men då håller det på att ge med sig.. Imorrn bitti är det säkert borta... Jag tittar ut genom fönstret en stund... All smärta i  världen måste ju försvinna när man tittar på björkarnas skira grönska (nu fick jag väl till det!)... Lägger mig på soffan, ligger blickstilla... Yippi jag känner ingenting... Jag gjorde det. Telefonen ringer, jag hoppar upp... Dj---- förb------ sk--! Ge mig numret till Dr Briland... Fort!


Kram Pia

Mina döttrar - Matilda och Britta har tjatat. "Mamma, du måste börja blogga igen."
"Nej - jag har inget att skriva om, det händer inget i mitt liv" - säger jag.
"Du behöver inte skriva om något speciellt, skriv bara" - säger dom.

Ni är så envisa ni,
ni som lever livet mitt i.
Själv så sitter jag lite brevi,
och ser på när livet rusar förbi.
Jag känner mig fastlåst och ofri,
efter 13 år med bigami.
Men om jag utav bara tusan tar i,
så kanske jag från Mr P kan skaka mig fri.
Tänk om man på den mannen kunde få pli,
det vore något att skriva om det... hör ni.

Suss gott

Två månader har gått - 60 dagar - och inte ett ord från lilla mig. Jag vet inte varför egentligen, kan inte skylla på att jag hellre legat på stranden än suttit inne vid datorn ( har ingen bärbar).Den här sommaren kommer inte precis gå till historien som den mest badvänliga. Kan heller inte skylla på att jag varit bortrest - en natt borta räknas väl knappt. Behöver väl egentligen inte skylla på nåt - bloggar gör jag när jag kan, vill och orkar - så enket var det. Men jag hoppas att ni som regelbundet kollat min blogg inte har gett upp - då missar ni ju det här. Ja, hitills kan man ju inte påstå att ni missat något av vikt, men vem vet, rätt som det är kanske det kommer något intressant. Men jag måste säga att jag känner mig ganska ringrostig vad det gäller skrivandet - tror jag ska gå ut och skvätta på pelargonerna lite vatten så kanske det går bättre sedan.

För övrigt så har pelargonerna varit lika sega som mig i sommar - det är först nu dom börjat blomma riktigt.

Vi hörs snart / Pia

...tre veckor sedan jag bloggade. Jag har inte velat blogga, inte läst någon annans blogg, inte velat städa, inte velat gjort någonting alls, varit förlamande trött, varit lättirriterad, känt mig ledsen, ingenting har varit roligt... ja listan kan göras hur lång som helst. Jag har inte känt igen mig själv. Har försökt dölja detta för familj och vänner, har faktiskt skämts för att jag mått dåligt. Nu när det är den vackraste av årstider, ljuset har kommit tillbaka... och värmen. Inte idag precis (7 grader), men den finns ju där bakom hörnet. Mr. Parkinson sköter sig skapligt - förutom att såret varas och gör ont fortfarande och att överrörligheten ibland är besvärande. Kan det vara att man haft för stora förväntningar - nu ska jag vilja, kunna, och orka allt! Ja det är väl kanske så - en liten vår-depression bara. Det går väl snart över. Och jag hoppas att den djävulskt onda nackspärr jag vaknade med i går morse också går över snart. Man får säga som min gamle biologilärare Sven Härdelin brukade säga "är det inte det ena så är det  det andra, sa jänta som blödde  näsblod". Bara genom att sätta detta på pränt gör att jag mår bättre (förutom nackspärren då).

Nu ska jag provsmaka en misslyckad sockerkaka som jag bakat idag (platt som en pannkaka). Men den är säkert god ändå - säger positiva Pia, ha,ha.

Vi hörs - kram, kram

...sol i hjärta, sol i sinne (är det en dikt? eller vad är det?). Spelar ingen roll, men i mitt hjärta och sinne lyser solen nu. Det är så fantastiskt att kunna bestämma över sin kropp igen - sitta kvar på stolen hela måltiden, sitta still i soffan och titta på TV utan att kroppen hela tiden försöker åla sig ner på golvet, köra bil mm mm mm.
Det är inte och kommer inte alltid att vara så här bra, det är jag fullt medveten om, men nu är det nuet som gäller. När jag känner Mr. Parkinsons tyngd på mina axlar och hör hans väsande röst i mitt öra: "vänta du bara", då gäller det att ruska av sig honom fort som attan. Vissa dagar kommer det inte att funka, det är jag fullt medveten om, men alla dagar det funkar stärker mig. Min älskade S-Å fyllde år häromdan och på kvällen var vi 14 st som åt smörgåstårta och cheescake här (hemgjorda av mig). Det hade jag aldrig orkat "före pumpen", men nu var det bara roligt.

Idag ska jag städa lite till på mitt loppis, så att jag kan slå upp portarna i helgen. Kom gärna och kika. Ni kanske t.o.m. köper något ni egentligen inte behöver. Ha, ha!

Kram "Loppistanten"

När jag som "bara-går-hemma-och-drar-benen-efter mig" tycker att veckorna rusar iväg, vad ska då inte ni som bidrar till min brödföda tycka. Ni som hastar iväg tidigt på morgonen, lämpar av trötta barn på dagis och skolor - " syns snart ", puss, puss! Stressar vidare  till ett jobb som ni förhoppningsvis trivs med -  som inte bara tar - utan som också ger en massa tillbaka. Hämtar barn - "Kalle är gnällig och snyter grönt snor idag, han borde nog vara hemma i morgon"." Nej inte nu igen, varken jag eller Pelle kan vara hemma" - får ringa till farmor eller mormor". Släpar med den grinige, snoriga ungen till bilen, måste tanka, måste köpa mjölk - MÅSTE , MÅSTE, MÅSTE!!
Vad vill jag säga med det här då? - vet inte riktigt. Att vi måste försöka stanna upp lite kanske, njuta av de små stunderna i livet. Sätta sig på bron (trappan) och betrakta den nästan helt utslagna björken- när tusan slog den ut?!! Ta med lite fika och sätta sig på en sten i skogen och lyssna på fågelsången. Dom där små stunderna kan man leva länge på - prova får ni se.

Angående min röntgen så ligger slangen som den ska - inget fel där. Har inte varit speciellt överrörlig dom sista dagarna och inte haft lika ont heller. Så vem vet - jag kanske är "frisk" nu. Det vore väl nåt´. Adios Mr. P

Till er andra - på återhörande / Kram Pia

I morgon kl. 14.00 ska jag vara på röntgen! Hej och hå, vad snabbt det kan gå / Pia

Sist jag skrev - ja det är faktiskt en vecka sedan - var jag överrörlig. Det fortsatte, plus smärta i magen. Det känns som om någon sitter därinne och sliter och drar i slangen - troligen Mr P. Började då att ringa till Uppsala - "ring direkt till Parkinson sköterskan" - gjorde det. Telefonsvarare - "telefontid måndag och tisdag morgon mellan 8 och 9 - men tala gärna in ett meddelande så ringer vi upp". Talade - ingen ringde. Hängde på låset på måndag morgon och fick efter många upptaget toner i örat äntligen napp - "åk till distriktsköterskan och ta en odling i såret ifall du har en infektion". "Såret ser fint ut "- men OK då. Ringde till Hälsocentralen - Frigge stängt  - fick åka till Delsbo. Ringde till Parkinsonsköterskan på tisdag morgon - telefonsvarare! Nya telefontider - måndag och fredag morgon - men tala in ett ................

Jag talade in 1 meddelande, 2 meddelanden och 3 meddelanden - och sent på e-m (igår) ringde hon. Jag ska få åka till Hudik och röntga mig - kolla att allt är som det ska. Det händer att slangen lossnar. När? Vet inte! Remiss ska skickas från Uppsala etc etc...

Uttrycket: "man måste vara frisk för att orka vara sjuk " stämmer verkligen. Ibland vill man bara lägga av, men det är bara att bryta ihop och komma igen. Efter regn så kommer solsken - och nu ska jag gå ut i solen och sätta blomfrön.

Kram Pia

Årets första vitsippor fick jag (farmor) av Lovisa. Jag blir varm i hjärtat bara jag tänker på dom, Ebba & Lovisa och bonusbarnbarnen Nilas, Wilmer och Mattis. De tre sista ska för övrigt, tillsammans med sina föräldrar, bli hälsingar på allvar. Hjärtligt välkomna ska ni vara! Nu ska det förhoppningsvis inte bli så långt mellan gångerna vi ses.

Häromdagen hängde jag ut min första tvätt - också ett vårtecken för mig. Men jag lider med alla (fam. i Hagen t.ex.) som på grund av pollenallergi, inte kan torka sin tvätt ute. För vad luktar väl godare än tvätt som torkat ute i "vårsolens glans". Det där lät nästan lite poetiskt - näe..det tycker ni inte... OK då! Men gott luktar det!

Om man ska prata karlar (Mr. Parkinson t.ex.) så har jag sedan i går varit ganska överrörlig. Vad det beror på? Vet inte... Vet bara att den där karln är väldigt oberäknelig, man vet aldrig riktigt var man har honom. Men skam den som ger sig - man skulle kanske kunna kratta bort honom tillsammans med fjolårslöven, eller gräva ner honom i en rabatt. Ja... det gör jag: en het södervägg, utan vatten och näring och med rötterna uppåt! Sadisten inom mig har talat, punkt och slut!

Till er övriga vill jag ge varma och soliga vårkramar / Pia

God morgon!

Här kommer resultatet av mina "få pelargoner att överleva försök" - 40 % valde att gå ytterligare en sommar tillmötes - resten tackade för sig och drog sig tillbaka till komposten och den sista vilan. Ska man vara nöjd med detta!? - Njae jag vet inte... Jo föresten, jag är jättenöjd - tänk att få sitta på altanen i sommar och titta på mina 12 överlevare, härligt!

Vad det gäller mitt och Mr.Parkinsons förhållande så kämpar vi också om vem som ska få övertaget. Han kämpar på, det gör han, men det gör jag också. I det här fallet nöjer jag mig inte med 60/40 till hans fördel, nej 70/30 till mig och helst mer ska det va (och är just nu)! Oj, oj vad mycke matte det blev, hoppas ni fattar på ett ungfär vad jag menar. Nu är det frukost med nyuppstigna Britta och ut i solen som gäller, ska kanske kratta lite.

Ha det bra/ kram Pia