När jag som "bara-går-hemma-och-drar-benen-efter mig" tycker att veckorna rusar iväg, vad ska då inte ni som bidrar till min brödföda tycka. Ni som hastar iväg tidigt på morgonen, lämpar av trötta barn på dagis och skolor - " syns snart ", puss, puss! Stressar vidare  till ett jobb som ni förhoppningsvis trivs med -  som inte bara tar - utan som också ger en massa tillbaka. Hämtar barn - "Kalle är gnällig och snyter grönt snor idag, han borde nog vara hemma i morgon"." Nej inte nu igen, varken jag eller Pelle kan vara hemma" - får ringa till farmor eller mormor". Släpar med den grinige, snoriga ungen till bilen, måste tanka, måste köpa mjölk - MÅSTE , MÅSTE, MÅSTE!!
Vad vill jag säga med det här då? - vet inte riktigt. Att vi måste försöka stanna upp lite kanske, njuta av de små stunderna i livet. Sätta sig på bron (trappan) och betrakta den nästan helt utslagna björken- när tusan slog den ut?!! Ta med lite fika och sätta sig på en sten i skogen och lyssna på fågelsången. Dom där små stunderna kan man leva länge på - prova får ni se.

Angående min röntgen så ligger slangen som den ska - inget fel där. Har inte varit speciellt överrörlig dom sista dagarna och inte haft lika ont heller. Så vem vet - jag kanske är "frisk" nu. Det vore väl nåt´. Adios Mr. P

Till er andra - på återhörande / Kram Pia