Pappa har alltid varit i farten. Gått i skogen - jagat, plockat bär och svamp. Jobbat som skogsarbetare. Skött sina trädgårdsland exemplariskt - inte ett ogräs där inte. Älskat att sitta i solen. Han har tillbringat åtskilliga timmar på altanen och varit brun som en pepparkaka året runt. Mamma som inte mår lika bra i solen har hållit sig mer inomhus. Men kommit ut med kaffebrickan till sig och pappa. I vinter har både mamma och pappa varit ofärdiga -rollator, rullstol, kryckor och käppar har varit deras följeslagare. Mamma opererade ett utslitet knä för mindre än två veckor sen och  två dar efter operationen var hon hemma igen. Hittills verkar allt ha gått fantastiskt bra. Men vad är väl en knäoperation för en kvinna som har fött 13 barn.

Pappa däremot har ett ben som har slutat fungera - benet dör lite mer för varje dag. Cirkulationen fungerar inte. Det börjar bli bråttom nu, läkarna vill operera nu direkt. Han fick åka hem från sjukhuset igår med två alternativ att ta ställning till: 

1. Kapa benet och förhoppningsvis få några år till.
2. Gör inget och lev med smärtor som tilltar för varje dag den tid du har kvar.

Pappa fyller 89 år i höst. Jag vill att han ska få dö sittande på sin älskade altan med ett leende på läpparna och båda bena i behåll.

Pia